Ramieza
Mahdi

Ett centralsjukhus med fulljour i Österbotten är avgörande för både patientsäkerhet och språkliga rättigheter. Fulljour innebär att patienter får snabb tillgång till akut och specialiserad vård dygnet runt, vilket kan vara livsavgörande vid allvarliga sjukdomar och olyckor. Långa avstånd i regionen gör att fördröjd vård kan få allvarliga konsekvenser, och utan fulljour riskerar patienter att behöva transporteras långt i kritiska situationer. Trygg och säker vård kräver också att patienten kan kommunicera på sitt modersmål. I akuta situationer är det avgörande att kunna förstå och göra sig förstådd för att undvika missförstånd som kan påverka behandlingen. Utan ett centralsjukhus med fulljour riskerar patienter att hänvisas till sjukhus där den svenskspråkiga servicen inte är garanterad, vilket kan skapa otrygghet och försämra vårdkvaliteten. Ett centralsjukhus med fulljour säkerställer att alla, oavsett var de bor i regionen, får snabb och högklassig vård utan onödiga förseningar. Det tryggar specialistkompetensen, stärker rekryteringen av vårdpersonal och ser till att både finsk- och svenskspråkiga invånare får vård på det språk de bäst behärskar. För att garantera en jämlik och säker vård i hela Österbotten är fulljouren en nödvändighet.

Tillgången till vård och stöd ska utgå från människors behov, inte administrativa gränser. I glesbefolkade områden kan en rigid indelning innebära att invånare får längre resvägar till nödvändig service, trots att en närmare enhet finns i en annan välfärdsomrpde. För att garantera jämlik tillgång till vård, socialt stöd och andra viktiga tjänster måste fokus ligga på hur snabbt och smidigt människor kan nå servicen, inte var gränserna är dragna.

Mobila tjänster som hälsobussar och distansmottagningar är viktiga komplement till den fasta vården, särskilt i glesbefolkade områden där långa avstånd kan försvåra tillgången till service. Genom att erbjuda vård närmare invånarna ökar tillgängligheten och fler får möjlighet att söka hjälp i tid. Samtidigt kan mobila lösningar och distansvård aldrig helt ersätta fysiska mottagningar. Många vårdbehov kräver personlig kontakt, undersökningar och behandlingar som inte kan utföras på distans. För att garantera jämlik vård måste det finnas en balans där mobila tjänster används som ett flexibelt och effektivt komplement, men där fasta mottagningar fortsätter att vara en stabil grund i vårdsystemet. Att satsa på både digitala lösningar och mobila enheter tillsammans med välfungerande fysiska vårdcentraler skapar ett mer tillgängligt, hållbart och tryggt vårdsystem för alla.

Att satsa på förebyggande hälsovård är en långsiktig investering som kan minska behovet av mer resurskrävande vård i framtiden. Genom att förebygga sjukdomar och främja hälsa kan vi undvika att människor blir svårt sjuka, vilket i sin tur avlastar den specialiserade vården och kortar vårdköerna. Samtidigt kan förebyggande vård inte ske på bekostnad av den akuta och specialiserade vården som människor behöver här och nu. Balansen måste vara att förstärka det förebyggande arbetet samtidigt som vi säkerställer att patienter får den vård de behöver i rätt tid. En smart lösning är att integrera förebyggande vård i den befintliga vårdstrukturen, exempelvis genom att ge primärvården mer resurser att arbeta hälsofrämjande och genom att stärka samarbetet mellan olika vårdnivåer. På så sätt kan vi på sikt minska trycket på vården utan att riskera att patienter står utan hjälp när de behöver den som mest.

Att införa ett egenläkarsystem kan öka kontinuiteten i vården och förbättra både patienttryggheten och vårdkvaliteten. När patienter har en fast läkarkontakt minskar onödiga undersökningar, remisser och akutbesök, vilket leder till mer effektiv vård och bättre hälsoutfall. Samtidigt innebär ett sådant system inledningsvis ökade kostnader, men dessa kan hanteras genom smart resursfördelning. En lösning är att skapa egna vårdteam där specialiserade sjukskötare ingår tillsammans med läkare. Genom att låta sjukskötare ta hand om uppföljningar, kroniska sjukdomar och hälsofrämjande insatser kan läkarnas tid användas mer effektivt. Detta gör att vi kan öka kontinuiteten utan att kostnaderna skenar. Egenläkarsystemet är en investering i en mer hållbar och patientcentrerad vård. Genom att kombinera fast läkarkontakt med teamarbete där sjukskötare har en aktiv roll, kan vi både stärka vården och tämja kostnadsökningen.

Att helt förbjuda hyrläkare i välfärdsområdena är en förenklad lösning på ett komplext problem. Just nu klarar vi oss utan hyrläkare, men på sikt behöver vi en strategi för att minska beroendet av inhyrd personal och istället göra fasta anställningar mer attraktiva. Hyrläkare fyller en viktig funktion i att täcka akuta personalbehov och säkerställa vårdtillgång där det råder brist på läkare. Ett totalt förbud kan leda till personalbrist och riskera att patienter får sämre tillgång till vård. Lösningen ligger i att långsiktigt stärka rekryteringen genom bättre arbetsvillkor, mer flexibla arbetstider och attraktiva karriärvägar inom den offentliga vården. Genom att skapa stabila arbetsförhållanden och utvecklingsmöjligheter kan vi göra fasta anställningar mer konkurrenskraftiga och på så vis minska behovet av hyrläkare på ett hållbart sätt.

Det behövs fler skyddshemsplatser för att ge trygghet och akut hjälp till personer som utsätts för våld. Ingen ska behöva stanna i en farlig situation på grund av brist på skyddade boenden. Tillgången till skyddshemsplatser är avgörande för att våldsutsatta ska kunna ta sig ur destruktiva relationer och få det stöd de behöver. För att säkerställa att hjälpen når alla behöver skyddshemsplatser finnas i hela regionen och vara tillgängliga oavsett kön, ålder eller bakgrund. Samtidigt måste insatserna stärkas inom både socialt stöd och rehabilitering för att hjälpa utsatta vidare till en trygg och stabil tillvaro. Att investera i fler skyddshemsplatser är en nödvändighet för att garantera att ingen lämnas ensam i en våldsam situation. Det är en fråga om grundläggande trygghet, mänskliga rättigheter och ett samhälle som tar ansvar för dem som behöver skydd.

För att förkorta vårdköerna behöver välfärdsområdena öka användningen av servicesedlar, vilket ger patienter möjlighet att snabbare få vård hos privata aktörer när den offentliga vården har långa väntetider. Servicesedlar kan avlasta vårdkedjan och bidra till att fler får vård i tid, särskilt inom specialistvård och icke-akuta behandlingar. Samtidigt måste systemet utformas så att det gynnar alla patienter, oavsett ekonomi eller bostadsort. Servicesedlar ska vara ett komplement till den offentliga vården, inte en ersättning, och användningen måste följas upp för att säkerställa att den leder till kortare köer utan att skapa ojämlikheter i tillgången till vård. Genom att använda servicesedlar strategiskt kan välfärdsområdena minska belastningen på vården, korta väntetiderna och säkerställa att fler får vård när de behöver det.

Centralisering är inte alltid den bästa lösningen. Vård ska organiseras på ett sätt som säkerställer både effektiv resursanvändning och god tillgänglighet för patienterna. Att samla specialistvård på färre platser kan i vissa fall höja kvaliteten och spara pengar, men det får inte ske på bekostnad av närhet till vård för dem som behöver den. Det är viktigt att vårdcentraler, akutmottagningar och andra viktiga tjänster finns tillgängliga där människor bor. För långa avstånd till vård kan leda till att patienter söker hjälp för sent, vilket i sin tur kan skapa högre kostnader och sämre behandlingsresultat. Beslut om centralisering måste därför bygga på tydliga behovsanalyser och konsekvensbedömningar. Om vården kan förbättras genom att samla resurser, bör det göras, men inte om det leder till sämre tillgång för invånarna. En väl fungerande vård kräver en balans mellan närhet, kvalitet och effektivitet.

Frågan om räddningsväsendets finansiering kan inte ses som svart eller vit. Räddningstjänsten spelar en avgörande roll för säkerheten i samhället och behöver tillräckliga resurser för att kunna agera snabbt och effektivt vid olyckor, bränder och andra nödsituationer. Samtidigt måste finansieringen balanseras mot andra viktiga välfärdsområden. Att öka resurserna till räddningsväsendet genom nedskärningar i andra sektorer kan få konsekvenser för vård, socialt stöd och andra samhällstjänster. Lösningen ligger i att säkerställa en effektiv användning av resurser, samarbete mellan olika aktörer och långsiktig planering för att både trygga säkerheten och upprätthålla en stark välfärd. Att prioritera räddningsväsendet är viktigt, men det måste ske genom en helhetsbedömning där alla samhällsbehov vägs in. Resurserna ska fördelas på ett sätt som stärker både säkerheten och välfärden utan att skapa onödiga nedskärningar som påverkar människors vardag negativt.

Papperslösa ska ha rätt till icke-brådskande hälso- och sjukvård eftersom vård är en grundläggande mänsklig rättighet, inte en fråga om juridisk status. Att neka vård kan leda till allvarliga hälsoproblem, ökad smittspridning och större belastning på akutsjukvården när obehandlade tillstånd förvärras. Att ge papperslösa tillgång till vård är inte bara en humanitär fråga utan också en folkhälsofråga. Genom att erbjuda förebyggande och icke-brådskande vård kan vi minska risken för akuta tillstånd som kräver mer resurser och dyrare behandlingar. En rätt till icke-brådskande vård innebär att alla, oavsett bakgrund, får möjlighet till grundläggande hälsa och värdighet. Det är en investering i ett mer jämlikt och fungerande samhälle där ingen lämnas utan den vård de behöver.

Ja. Vårdpersonal behöver utbildning i könsmångfald och sexuell mångfald för att säkerställa jämlik och inkluderande vård. Kunskap minskar diskriminering, förbättrar bemötandet och stärker patienters trygghet och förtroende för vården.

Förmågan att verkligen se och förstå människor. Politik handlar inte bara om beslut, utan om att bygga broar, skapa gemenskap och se till att ingen lämnas utanför. En ledare med denna kraft skulle kunna lyssna, ena och fatta beslut som grundar sig i verkliga behov och rättvisa.