Rasmus
Kupi

Småbarnspedagogiken skall vara tillgänglig enligt familjens specifika behov. Jag ser inte avgiftsfrihet för alla som något självändamål. Genom att kräva en liten regelbunden avgift som baseras på familjens inkomst och storlek, säkerställer man att kommunens småbarnspedagogiska verksamhet håller en god standard. I den ansträngda ekonomiska situationen som kommunerna befinner sig i i dag ser jag total avgiftsfrihet även för familjer med ansenliga inkomster otänkbart. Det nuvarande systemet möjliggör också bättre att platser finns och man kan anställa tillräckligt med personal. Därtill måste inte kommunalskatten höjas som en direkt följt av denna potentiella förändring.

I grundskolan skall traditionella fysiska läroböcker prioriteras (också för att barnen måste lära sig att skriva väl för hand) medan det stegvis är nödvändigt att införa digitala material ju äldre eleverna blir och kan ta ansvar över sin egen inlärning, t.ex. i gymnasiet. Det är viktigt att skolelever lär sig att utnyttja tekniken och program som en oerhört viktig kunskap som kommer att krävas på arbetsmarknaden - allt annat vore galet. Det väsentliga är att det råder arbetsro och att man tränar koncentrationsförmågan hos skoleleverna, oavsett om digitala- eller fysiska läromaterial används.

Kommunen skall inte kategoriskt motsätta sig detta utan bör främja olika kulturformer, men kultur i dess olika former kan inte vara gratis för alla.

Kommunen skall sträva efter att användningen av skattebetalarnas pengar skall vara transparent och befogat. Om det är möjligt, är det positivt att utnyttja deltagande budgetering i en liten skala utöver de folkvaldas politiska beslut.

Kommunen bör naturligtvis satsa på en god lokaltrafik även i samarbete med grannkommunerna för att optimera behovet. Det är viktigt att följa med användningsgraden och inte överdimensionera utbudet om efterfrågan sjunker.

I nuläget ser jag inte någon vettig modell för det här. Att upprätthålla 300 kommuner där invånare kan skriva in sig hur som helst verkar ologiskt i synnerhet i framtiden då många kommuner långt i från större städer har enorma utmaningar med ekonomin. Att då symboliskt även kunna vara inskriven i t.ex. en kommun där man har sommarstuga kan göra mer skada än nytta för kommunen, ifall man antar att man bara betalar kommunalskatt i sin huvudsakliga kommun. Att kunna skriva in sig i flera kommuner kan göra det utmanande för kommunerna att budgetera och möta kommuninvånarnas verkliga behov, om invånarantalet i praktiken fluktuerar mycket jämfört med den officiella statistiken. Enligt mig fungerar det redan bra nu att man tillfälligt kan skriva in sig i en annan kommun eller flytta sin postadress.

Vore det så enkelt att vi genom att bygga stora solcellsparker och vindkraftverk helt kunde ersätta icke-förnybara energikällor i en sluten ekonomi, vore det toppen. Eftersom verkligheten inte ser ut så, är det nödvändigt att fundera på vilka incitament större utbud skapar. I en kommun som Vasa där det inte finns särskilt stora områden för avverkning av skog till förmån av solcellsparker och vindkraftverk, kan det vara ogynnsamt för den gröna omställningen. På statligt håll borde man allvarligt fundera på om det är lönsamt att utsätta vår natur för den exploatering som vi gör för tillfället och sälja billig elektricitet till kontinenten som ökar på efterfrågan samt erbjuda internationella bolag möjligheten att t.ex. bygga enorma datacenter i vårt land som förbrukar massvis med elektricitet samtidigt som de genererar vinsten och sysselsätter människor utanför Finland. Att placera solceller på byggnader och effektivisera redan existerande vindkraftsparker samt utveckla kärnkraft i liten skala är också goda långsiktiga alternativ.

Det är bra att använda anonym rekrytering av flera orsaker. Däremot är det utmanande i dagsläget i en värld med AI-hjälpmedel som kan förvränga och förfalska kandidaters verkliga erfarenheter. Anonym rekrytering är bra i fall den rekryterande sidan är välutbildad och utrustad med nödvändiga hjälpmedel för att göra korrekta beslut.