Lena
Höglund

Jag heter Lena Höglund och är sedan 2014 bosatt i Helsingfors. Jag är uppvuxen i Österbotten, har studerat och bott runtom i världen. Jag bor i Malmgård tillsammans med min sambo och tre barn i tonåren.

Professionellt jobbar med klimat, biodiversitet och hållbarhet både tillsammans med företagslivet och i det nordiska samarbetet. Jag har deltagit i Svenska folkpartiets internationella utskott sedan 2012 och jag satt med i kulturnämnden i Pedersöre 2012-2017.

Min stadsdel Malgård med omnejd är ett exempel på ett område som växer snabbt och där tjänstenivån inte hinner med i tillväxten. Med mer insatser och utrymmen för barndagvården och grundskolan, såväl som mer fritidsaktiviteter för unga och äldre samt lyft för den fina närmiljön och kollektivtransporten – så trivs alla på sikt och området blir tryggare.

Helsingfors ska vara framåtsträvande, satsa på klimatneutralitet och biodiversitet och stöda allas delaktighet. Social resiliens är speciellt viktigt nu och Helsingfors bör bereda mer platser för dialog mellan invånare och mellan invånare och förvaltning då både världen och staden förändras snabbt.

Mitt närområde
Antalet bostäder i Malmgård och Gamlas kommer att öka med cirka 30% under de kommande åren, vilket påverkar närmiljön och tillgången till tjänster. Malmgårds, Gamlas och Norra Hagas närtågsstationer kommer att renoveras samtidigt. På grund av renoveringarna av Malmgårds skolor kommer en fullstor gymnastiksal att saknas i området under fem år. Suomi-modellen erbjuder ungdomar fritidsaktiviteter, men möjligheterna är främst kurser. Andelen som endast har grundskoleutbildning i Helsingfors har inte minskat under de senaste åren.

• Jag skulle göra stadsdelarna mer attraktiva genom att lova tillräcklig regional servicekapacitet och närliggande daghem samt grundskolor för båda språkgrupperna, redan när bostädernas byggnadsarbeten inleds. På detta sätt bevaras områdets värde, attraktiviteten ökar och det säkerställs att de nya bostäderna inte blir osålda. Staden beviljar inte bara bygglov utan ansvarar också för beboeligheten. Tillväxtrelaterade investeringar är inte bara byggnader, sociala investeringar bör vara lika viktiga när Helsingfors växer. Jag anser också att Hekas bostäder bör utformas noggrannare, med hänsyn till bostädernas lämplighet för äldre, dementa och rörelsehindrade invånare, både i själva bostadsplaneringen och i byggmiljön.

• Jag tror på en decentraliserad servicemodell, lokala vårdcentraler som erbjuder grundläggande, lättillgängliga tjänster, så att man får vård i tid och problemen inte hopar sig. Förebyggande innan stora problem uppstår är inte bara en välfärdsfråga, utan också en fråga om kostnadseffektivitet. Jag vill också säkerställa att Helsingfors missbruks- och mentalvårdstjänster är så lättillgängliga som möjligt och jag vill undersöka vad en utvidgning av terapigarantin skulle kunna möjliggöra för ungdomars välbefinnande.

• Jag skulle utnyttja befintliga byggnader och bygga tätare för att bevara närmiljön orörd. Målet bör vara naturnära byggande, detta är en viktig del av att säkra acceptans för tillväxten och lokalt välbefinnande. Ett gott liv och välmående börjar med den byggda miljön i förorterna, närhet till naturen är viktigt för mental hälsa och särskilt för barn. Jag vill också satsa på daghem med så stora gårdar som möjligt.

• Jag skulle kräva mer ersättningstrafik och snabbare byggprojekt för att bevara stadens trovärdighet, så att kollektivtrafikens infrastruktur är uthärdlig under renoveringarna. Enligt statistik är satsningar på kollektivtrafik också en satsning på jämlikhet och jämställdhet: kvinnor, ungdomar och äldre invånare använder kollektivtrafik mest.

• Jag skulle planera fritidsaktiviteter för alla åldersgrupper genom att utnyttja tomma lokaler och regelbundet lyssna på ungdomar, pensionärer och föreningar. Finlandsmodellens fritidsmöjligheter är fantastiska, men deras marknadsföring och dialogen med ungdomar om utbudet på fritidsaktiviteter lämnar fortfarande mycket att önska. Ungdomar borde också ges möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter mer långsiktigt.

• Jag skulle öka antalet studiehandledare, tränare, skolkuratorer och skolpsykologer samt öka resurserna för uppsökande ungdomsarbete. Jag skulle fortsätta med specialklasser i fler ämnen än kultur, så att det blir lättare att fortsätta utbildningen på gymnasie- eller yrkesskolenivå och motivationen ökar.

• Jag skulle satsa på förortsengagemang i beslutsfattandet och öka medel för invånardeltagande, särskilt genom att lyfta fram vikten av invånargårdar. Allmän, digital delaktighet genom digitala omröstningar fungerar inte för alla invånargrupper och särskilt inte i förorter. Låg aktivitet och ojämlika förutsättningar för att delta måste aktivt tas itu med genom att öppna nya kanaler samt arrangera fler höranden. När invånarna får tala om sitt eget områdes infrastruktur och utveckling, så ökar invånarnas ägande och gemenskap. Jag är övertygad om att det öppnar nya lösningar för stadsplaneringen och ökar den lokala säkerheten.