Ingalill Tuomolin

191

"Välfärdssamhällets grundvalar måste byggas om från grunden, och Barnkonventionens lagar skall genomsyra alla beslut! En tillräcklig statlig finansiering är en förutsättning för alla sektorer!"

Efter att jag gick i pension och hade mera dagtid har jag två gånger ställt upp som kandidat i kommunalval; 2017 och 2021 och nu som kandidat i Välfärdsområdesvalet för Östra Nyland. I min 40-åriga arbetskarriär som sekreterare har mina arbetsuppgifter varit inom personalutbildning, personalärenden och ekonomi.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, inbegripet de ekonomiska, läst och deltagit i samhällsdebatten både i olika forum och som en aktiv insändarskribent. För att kunna skriva en insändare gäller det att ta reda på fakta, som under de senaste 10 – 15 åren har varit allt lättare att ta reda på, och lära sig mera om via sökmotorerna på nätet, men tid tar det. Därför är det så mycket lättare att ställa upp som kandidat i val som pensionär då man inte mera är aktivt med i arbetslivet. Med detta inte sagt att pensionärerna har mycket tid, tvärtom är det ju just pensionärerna som håller i gång hela den livsviktiga tredje sektorn.

Men den viktigaste frågan av allt gäller finansieringen av välfärdssamhällets alla hörnstenar och byggets grundvalar bildningen, primärhälsovården, socialvården, sjukvården och specialsjukvården och definiera samt värdera allt som hör till dessa sektorer samt underhållet av de fastigheter och den infrastruktur vi har byggt upp i Finland. Om staten inte tar ansvaret för finansieringen av välfärdstjänsterna fortsätter nedskärningarna i välfärdsområdena på samma sätt som hittills i kommunerna.

Men ansvarar staten, då de fördelar statsandelarna till kommunerna för att de motsvarar kommunernas utgifter för invånarnas välfärdstjänster? Hur använder staten sina konsumtionsskatteinkomster för att finansiera välfärdssamhällets utgifter? Konsumtionsskatterna har ju införts just för att finansiera välfärdssamhällets utgifter, men i diskussionen om finansieringen lyser konsumtionsskatterna som vi alla invånare, alla som vistas i Finland och alla företag betalar med sin frånvaro.

År 2020 var statens konsumtionsskatteinkomster 33,3 miljarder vilka utgör 33 % av alla skatteinkomster och 14 % av värdet av Finlands BNP, alltså värdet av totalkonsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import. Den största andelen av konsumtionsskatterna består av den moms vi betalar, 24% för varor och tjänster samt 14% på livsmedel. Momsen överför sedan företagen till statens konsumtionsskattekonto.

Dessutom bokför varken statsförvaltningens ämbetsverk eller ministerier, eller de statliga bolagen momsen som utgift för de varor och tjänster de köper, utan de bokför momsandelen på ett skilt konto som går direkt till statskassan som inkomst, och på det sättet kan det se ut som om staten och de statliga företagen skulle kunna göra sina inköp mycket billigare än alla landets andra företag.

Namn: Ingalill Tuomolin
Födelseår: 1952
Välfärdsområde: Östra Nyland
Hemort: Borgå
Titel: Pensionär
Medlem i :

Viktiga politiska frågor

Primärhälsovård

Sedan 1995 när också specialsjukvården lades till kommunernas ansvarsområde och staten inte längre räknade ut, och öronmärkte de summor som kommunerna skulle använda för sektorerna Bildning samt Social- och hälsovård har sjukvården, och speciellt specialsjukvårdens kostnader hela tiden tagit den största biten av kakan på bekostnad av primärhälsovården.

Recessionen på 1990-talet var utslagningens tid med 20 % arbetslöshet, företagskonkurser, personliga konkurser med lån till skyhöga räntor som drabbade i synnerhet dem som borgat lån, många liv som gick i kras. Sloganen ”personalen är företagens viktigaste resurs” byttes snabbt ut till ”personalen är företagens största ekonomiska belastning”. Esko Ahos regering lanserade mantrat att samhällsekonomin kunde räddas med stora nedskärningar i de offentliga utgifterna, alltså i välfärdssamhällets grundpålar.

Det är bara det att man inte kan upprätthålla ett hållbart välfärdssamhälle genom att i statsbudgeten budgetera så litet som möjligt för social- och hälsovården, bildningen, underhållet av Finlands infrastruktur och det kommunala och statliga fastighetsbeståndet samt miljön. Det verkar som om man helt och hållet glömt att kommunerna tillsammans är staten Finland, och kommuninvånarna Finlands invånare. Det är ju i sista hand staten som har ansvar för hurudant samhälle vi har.

2020 gick Finland på corona-minan covid19 som briserade med full kraft med många svårt sjuka som behövde omedelbar sjukhus- och intensivvård som inte kunde skjutas upp 6 månader. Panik uppstod, operationer och annan sjukhusvård sköts upp, sjukvårdare inom elev-, och primärhälsovården, tandvården, rådgivningen flyttades med tvångslagar, restriktioner för att inte belasta sjukvården infördes; isolering av alla 70 + - krigsgenerationen och efterkrigsgenerationen!, distansundervisning för skolelever och studerande, nedstängning av kultur, restaurang, möten infördes. Sedan dess, i två års tid stänger man med jämna mellanrum ner samhället med hänvisning till att sjukhusens intensivvård kan överbelastas.

Med vetskap om hur mycket skada restriktionerna har på befolkningen och samhället, har ändå inte kapaciteten inom intensivvården utökats under pandemin, och det finns inte heller några planer på att höja intensivvårdskapaciteten till en hållbar nivå. Överläkare Stepani Bendel vid Kuopio universitetssjukhus, som ansvarar för att statistikföra och koordinera intensivvårdsplatserna i hela landet på daglig basis, säger att den kritiska gränsen för intensivvårdsplatserna inte har höjts från vad de var i början av pandemin, tvärtom är sjukvårdarna inom intensivvården färre nu än då. Inget har heller gjorts för att öka tjänsterna inom intensivvårdsavdelningarna genom att lova arbetstagarna att de får nya fasta tjänster.

Finland har 6,1 intensivvårdsplatser/100 000 invånare medan Tyskland har 29,2, med möjligheter till 36 på 7 dagars varsel. Stepani Bendel säger att det inte går att höja den kritiska gränsen till en mera hållbar nivå, eftersom arbetet är beroende av politiska beslut inom sjukvårdsområdena. Alltså väljer sjukvårdsområdena hellre alternativet att ytterligare skjuta på bokade operationer samt nedstängningar av samhället med dess allvarliga följder framom att utbilda mera sjukvårdare för intensivvårdsarbetet och lova dem fasta tjänster vid intensivvårdsavdelningarna.

Pasi Pohjola, strategidirektör vid Social- och hälsovårdsministeriet, det ministerium som har ansvar för att koordinera corona bekämpningen å sin sida säger att man inte skall upprätthålla dyrbar kapacitet bara för säkerhets skull och att intensivvården är koordinerad så att man tar hand om krävande situationer, men inte upprätthåller dyrbar kapacitet i onödan.

Om kapaciteten är tillräcklig under normala förhållanden utan corona, varför har då de icke akuta operationsköerna i decennier varit minst 6 månader långa (intensivvårdsplatser behövs då patienterna är under observation efter operationerna)? Och om någon storolycka sker, eller en terrorattack, hur klarar sjukhusen då av patientmängden som behöver intensivvård? Och varför har vi värnplikt i Finland ännu 80 år efter kriget om det är onödigt med beredskap bara för säkerhets skull?

Läs mer i vårt valprogram ›

Socialvården

Vi har två grava missförhållanden i landet som omedelbart borde åtgärdas om vi skall kunna kalla oss ett välfärdssamhälle eller att vi följer Barnkonventionens lagar. Det ena är att hemmen inte är någon trygg plats varken för kvinnor eller barn! Finland är ett av de farligaste och mest våldsamma länderna för kvinnor inom EU, och i Norden det farligaste landet att bo i för kvinnor. Det här har varit ett faktum i decennier, men tycks nationellt accepteras i Finland.

Det talas om det då barn blir dödade av sin förälder, familjefadern dödar fru och barn och sedan sig själv, någon gång talar man till och med om mammorna som tillsammans med barnen måste ta sin tillflykt till skyddshem, som Finland dessutom har för litet av. Efter de grövsta fallen upprättar man pliktskyldigast en undersökningskommitté som skall begrunda hur man kunde åtgärda saken, utan att det kostar extra för att efter en falla i glömska ända tills det händer igen. Som om det här skulle vara något samhället får glömma utan att någonsin ta tag i saken och gå till botten med samhällsrötan.

Ingen skall heller tro att den som misshandlar, kontrollerar och övervakar sin partner inte skulle använda barnen som tillhygge och gisslan för att hålla tyst. Liksom barnen som gör sitt allt för att skydda och inte berätta åt någon vad som händer i hemmet samt göra sig så osynliga som möjligt för att undgå en ny våldsam situation. Var och en av oss kan säkert förstå vilket lidande det här är för den part som utsätts för våldet och barnens i familjens ångest, hjälplöshet och rädsla som naturligtvis präglar deras barndom, ungdomstid, skolgång hela vägen till vuxenlivet och egna parförhållanden och föräldraskap.

I en exceptionellt stor studie som gjordes av Helsingfors universitet, Östra Finlands universitet och Oxfords universitet, där alla barn födda åren 1986–2000 i Finland ingår, undersökte forskarna bland annat mental ohälsa, social och ekonomisk okunnighet, benägenheten att falla offer för våld, brottslighet, självdestruktivitet och dödlighet. Forskningen visade att då de barn som hade placerats utanför sina hem närmade sig vuxenlivet gick det sämre för dem på alla livsplan som undersöktes.

Forskningen visade också att de barn som placerades i barnskyddsanstalter mådde sämst. Barn som var tvungna att byta placeringsplatser hade också ökad risk för problem senare i livet. Professor Heikki Hiilamo vid Helsingfors universitet och Institutet för hälsa och välfärd säger att det finns en stor oro för kvaliteten på barnskyddet och att det är viktigt att vården utanför hemmet utvecklas och att man satsar på förebyggande verksamhet för att överhuvudtaget undvika placeringar.

Ja, det kan man verkligen säga. Det finska samhället har verkligen inte råd att förlora ännu fler barn och ungdomar för att man inte har skyddat dem från familjevåld i hemmen och struntat i att Barnkonventionen fastslår varje barns rättigheter och statens ansvar i 54 artiklar. Så här står det i artikel 6: Staten ansvarar för varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Det handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen. Studien visar med all tydlighet att statens ansvar fatalt har brustit också här.

Ända in på 1930-talet auktionerades föräldralösa barn på marknader ut till lägst bjudande. Sedan 1990-talets recession har staten på samma sätt auktionerat ut ansvaret och omsorgen om att alla barn har en trygg uppväxt i trygga hem och skyddet för familjevåldsoffer till lägst bjudande.

Läs mer i vårt valprogram ›

Räddningstjänster

Räddningsdirektör Peter Johansson intervjuades i ÖN om räddningsväsendets överflyttning till Östra Nylands välfärdsområde. Han ser både fördelar och utmaningar med det, men på sikt tror han att räddningsväsendet kan bli effektivare i och med omstruktureringen. Det är en enorm omstrukturering som är på gång då hela social- och hälsovården samt räddningsväsendet i Östnyland i framtiden administreras under samma tak. Men han tror inte att det för räddningsväsendet är en lika stor förändring som för social- och hälsovården.

Räddningsväsendet har redan 2004 gjort en stor omorganisation då det regionaliserades, så det skulle nu gå att flytta det direkt över till välfärdsområdet. Men det finns ett stort MEN. Statens finansiering av räddningsväsendet skall bli 16% mindre än vad räddningsväsendet nu har för att klara sitt uppdrag. Bakgrunden är att finansieringsbeslutet för räddningsväsendet har fattats enligt samma principer i hela landet utan att beakta potentiella riskobjekt lokalt, det är endast byggnadsmassa och byggrätt som styr.

Då finansieringsbeslutet gjorts har staten sin vana trogen gjort det utan att tala med räddningsväsendet i regionen i fråga om vad deras uträkningar för vilken servicenivå de skall ha baserar sig på. Det är hos räddningsväsendet den kunskapen finns och har gjorts på basis av en utförlig riskanalys. Det går kalla kårar då man inser att statens finansiering inte alls räknar med, förstår att Östnylands räddningsväsende ansvarar för att det i verksamhetsplanen finns inberäknat riskberedskap för Sköldviks område, oljeraffinaderiet Neste, atomkraftverket i Lovisa, alla kilometer rör som transporterar farliga ämnen, Finlands största hamn och oljeskydd.

När jag läste artikeln och började tänka på vilken trygghet räddningsväsendet ger och vilken betydelse det i alla tider haft för allas säkerhet, egendom, räddning från faror, de första som anländer då en olycka hänt, ja egentligen all den grundtrygghet vi har då kan lita på att vi får hjälp då vi allra bäst behöver den. Det går egentligen inte ens att tänka på hur det skulle vara/ha varit om inte vårt räddningsväsende skulle ha funnits. Och det känns verkligen illavarslande att inse att inte de som räknar ut statsfinansieringen inte heller tycks vara medvetna om för vad räddningsväsendet finns till då de räknar ut statens finansiering av räddningstjänsterna.

Välfärdsområdena startar med en bristande finansiering som inte beaktar om statens finansiering överhuvudtaget räcker till för de lagstadgade uppgifter som hör till ett välfärdssamhälle. Liksom kommunerna hittills fått göra. Upphandlingen av välfärdstjänsterna går till på samma sätt, det billigaste priset vinner, syftet med tjänsterna granskas inte, inte heller om syftet uppfylls.

Så har vi också negligeringen av det faktum, att allt som samhället Finland består av kräver underhåll, vård och omsorg; invånarna, infrastrukturen, välfärdstjänsterna, byggnaderna, räddningsväsendet, polisväsendet, beredskapen, transportlederna, avfallshanteringen, omsorgen, vården, säkerheten, samhället, djuren, jordbruket, butiksnätet, naturen, miljön, haven och sjöarna. Det hjälper inte att kalla ogjort underhåll för underhållsskuld, ohjälpligt leder ogjort underhåll till förfall. De flesta som deltar i underhållsarbetet är de som inte kan jobba på distans. Inte ens i Corona-tider. Tyvärr är de samtidigt också de mest underskattade, trots att vi utan dem inte skulle ha något samhälle.

För att upprätthålla och underhålla den grund välfärdssamhället står på behövs pengar. Det skall bekostas med skatter, därför har vi förutom inkomstskatter också konsumtionsskatter. År 2020 var statens inkomst från konsumtionsskatterna, som alla invånare och företag betalar, 33,3 miljarder.

Läs mer i vårt valprogram ›